Ransäter Travklubb


Något om Ransäters Travklubb och Travbana
50-årsjubiléum
Skrivet av Lennart Lennartson
På begäran av Björn Beckman

Ibland frågar man mig hur det kan komma sig att en liten plats som Ransäter kan ha en så fin travbana med tillhörande stallar och en fin festlokal. Hur startade det hela? "Jo därom kan jag ge besked, om ni så vill, ty jag var med" (Från Fänrik Ståls sägner).
Travklubben bildades, ungefär samtidigt med Färjestads travbana, alltså runt 1936 av ett brödraskap av entusiastiska kappkörare. Det var i första hand bröderna Evert och Gösta Edgren och bröderna Lennartson Waldemar, Wilhelm, Anders och Herbert. Man hade kört trav på isbelagda vatten när vintrarna så tillät under 20- och 30-talen.
Annars gjordes landsvägarna osäkra både sommar som vinter när bönderna testade sina springare efter någon uppmätt sträcka, detta innan asfalteringen kom till. När det kom tre ekipage i bredd var det bäst att vanliga medborgare höll sig undan! Den vardagliga träningen bestod mest av arbete i jord och skog.
Istravet blev allt svårare att genomföra och den sista tävlingen kom till stånd i början av år 1950. Jag minns det som vore det igår! Vi reste dit hela familjen i en kolryss med en häst i skaklarna och tre bundna efter. Banan var plogad på Klarälven med Gersheden på den västra stranden och Hollsby på den östra. Det var bästa stället. Där är stränderna låga och med lämpliga vägar ner på isen. Leif Hedqvist blev dagens hjälte. Han var bara 13 år och tog en seger med nordsvenske Bagar.
För mig innebar dagen ett nederlag. Jag, som då var nästan 10 år, drack för mycket glögg, blev "nödig", kunde inte gå undan, det var ju folk överallt, försökte hålla emot men till sist var olyckan skedd. Hemskt pinsamt. Leif segrade strax efter på istravet i Deje med Prins Sam. Prins Sam

Man ville forsätta tävla i Ransäter. Något måste göras. På folkskollärare Sven Hellqvists initiativ beslöts att bygga landbana. Mark och ladugård med lada köptes av av en äldre dam Hilda Fornell. Hon var anspråkslös och ville inte gärna att anläggningen kallades Hildavallen. Första tiden förmanade hon kuskarna att inte köra så fort men med tiden blev hon van.
Det kostade 15 000 kr att med en bandtraktor grovbryta banan och få den i körbart skick. Många frivilliga ställde upp, ung som gammal. Min far Anders bl.a körde bort träd, stubbar och ris med häst och vagn och vi barn hjälpte till. Ladugården gjordes om till kök, hörännet blev severing och i ladan med nytt golv kunde man dansa.
Invigningen skedde 3 febr. 1952 med sex lopp. Reidar Lunde skrev in sig historieboken genom att vinna både lopp 1 och lopp 5. Han arbetar ännu med hästar trots fyllda 86 år.
Hellqvist slutade i travklubben samma år och blev ordförande i Ransäters hembygdsförening, som under hans entusiastiska och idérika ledning blev känd utanför landets gränser, ja ända till U.S.A, genom dess museér, värdshus, stugby, amfiteater, samlingslokaler och dess årliga arrangemang: spelmansstämma, midsommarfirande, dragspelsstämma höst och julmarknad m.m.
Efter några framgångsrika år med sina stortravare King Bunter och Prins Sam sålde han dem för att finansiera sin vidareutbildning. (Han blev så småningom rektor). Sitt intresse för travet släppte han dock aldrig utan höll sig á jour med Ransäterhästarnas resultat. Vad hade hänt med Hildavallen om han ägnat sig helt åt den? Ett travsportens Mekka? Vem vet?
Verksamheten stod dock inte bunden still i spiltan, nej här var hålligång.
Byggmästare Sandberg byggde stall åt sonen Leif, två stall hade han ställt i ordning förut. Herbert Lennartson satte upp ett stall åt sin son Gustav. Senare blev det en utbyggnad 17 hästar fick plats. Logdanserna drog mycket folk och logen utvidgades. Inträdet kostade 8 kr första sommaren och Stigs kvartett som spelade varje gång tog 500 kr per kväll. Höjdpunkten inträffade 1987 med ett säsongsnetto på 62 202 kr och 64 öre. Undertecknad var kassör och sekreterare under denna härliga epok mellan 1968 och 1988. Därefter var logdansernas gyllene tid förbi, dansbanden, annonser, vakter och STIM blev allt dyrare och när skylten "I afton dans" togs ner för ett par år sedan gick denna del av rörelsen med minus. Men varför sörja? Vi har ju en travklubb, inte en dansklubb!
År 1972 genomfördes vårt första trav med varutoto söndagen den 9 juli. Enligt min dagbok var det "700 betalande, totomsättning 7 000 kr och ett 50-tal startande. Vackert väder, stor åtgång på dricka, korv och kaffe". Dagen efter regn hela dagen. Lars "Tvåan " Nilsson var speaker och har forsatt därmed i alla år.
År 1977 köptes Gustavs stall för 35 000 kr. Efter Gustav flyttat till Umeå hade A-tänarna Jonny Nilsson och Kjell Olsson hyrt stallet.
Byggnaden rustades i omgångar med plåttak och ny inredning. Hildas hus inhandlades 1987 för 35 000 kr och har hyrts ut. Vatten ledning framdrogs med egna medel från Munkfors kommuns nät. Tack vare detta kunde en toalettbyggnad uppföras delvis finanserad av Forshaga kommun. Mer än halva banan ligger i denna kommun och resten i Munkfors kommun.
Nu behövde ingen tömma latrinkärl längre! Jag och min bror Tore hade haft det skitjobbet i 15 år.
Hagarnas staket rustades upp 1984. Ca 200 järnrör, 12 m långa och 6 cm i diameter hämtades med timmerbil i Göteborg. Järnstolpar och rör svetsades ihop till ett staket som håller.
Många är de stjärnor som, tvåbenta och fyrbenta, tillhöriga travklubben, som framträtt på travets estrader genom flydda tider fram till nu.
Hildavallen betydde ett uppsving för sporten. Bygden fick sina proffstränare: Gustav Lennartson och Georg Hedqvist. Inbördes tävlan sporrade dem till framgång.
Gustav, en legend i sin livstid, köpte sin första häst som 16-åring, körde virke i skogen och köpte travare för inkomsten. En av de första hette Guy Express, en tokig häst, som Gustav fick ordning på. Gustav som dog år 2000, var en man till tusen, nära 1000 segrar fick han och minst tusen historier cirkulerar om honom. Sina största framgångar hade han skördat sen han lämnat Ransäter och proffsyrket för att bosätta sig i Umeå. Solpatrik, Ess Express och Pia Express är namn som länge skall minnas. Många ungdomar hade han lärt upp att träna häst. Mest kända är Sven Berggren, Anders Lindqvist och Bo-Göte Svensson. Men även "egna uppfödningen" Sören har A-licens sedan några år.
Solpatrik	Gustav Lennartsson	Ess Express
Georg Hedqvist sålde sin lanthandel för att träna upp både sig själv och hästar. Han hade fått en släng av polio och led även av mjölallergi. Han fick strax "flyt" med Prins Sam och King Bunter. Efter nio raka med den senare, blev proffslicensen hans belöning.
	King Bunter
Detta skedde 1956, samtidigt med Gustav. År 1960 erbjöd Georg den nyöppnade Axevallabanan sina tjänster. Där stannade han i 17 år innan ohälsa fick honom att vända hem till Hildavallen. Han fortsatte i stallet till sin sista dag. Så vill en hästkarl leva, så vill han dö. Vi minns Georg som den prickfrie ordningsmänniskan och omsorgsfulle unghästtränaren. Icke så få stallmän och stallflickor har fått sin skolning hos honom. Sonen Leif, som började som ett travets underbarn, fick sin A-licens 25 år gammal. Han var verksam på Axevalla, Solvalla och senast på Mantorp, där rörelsen gick riktigt bra (31 segrar 1969) innan han övergick till handelsverksamhet in på 70-talet.
Leifs syster Ing-Marie kämpar dock tillsammans med maken Åke Glaas på Axevalla.
Bland amatörerna finns många minnesvärda namn. Vi har Evert Edgren mångfaldig amatörchampion på Färjestad, en idealist och föreningsman, ordförande i travklubben, medlem i premeringsnämnd och travsällskap.
Anders Lennartson var amatörchampion på Färjestad 2 ggr på 50-talet.
Den seger han han gladde sig mest åt tog han 1952 med Rudina i Kjellgrens Memorial, vilket betydde tredje inteckningen och en fin silverpokal för alltid. Rudinas blod lever vidare. Hon är mormorsmormor till avelshingstarna Pålex K och Rolex K.
Arvid Stenbäck var den segerrikaste av amatörerna med ca 350 "pinnar" därav 98 med Runsy, tre ggr SM-vinnare och två ggr vinnare i landskamp mot Norge.
Hon slog svenskt rekord flera gånger och fick km-tiden 1,31,7. Arvid blev amatörchampion två ggr på Färjestad på 50-talet och två ggr på 70-talet. Arvid var envis och ville aldrig ge sig.
När han dog år 2000 som 77-åring hade han levt med amputerat underben i 15 år men ändå forsatt köra häst. Sam Dart glänste på 80-talet. Han kvalade in till kriteriet.
Om inte STC:s regler sade ifrån kunde evigt unge Reidar Lunde fortfarande köra lopp. År 1952 hade han ett av sina bästa år och var nära att bli amatörchampion på Färjestad, minns han. Hans bästa häst var Vinvex, som på 353 starter tog 16 första, 27 andra och 31 tredje. Han var aldrig skadad. En riktig järnhäst.
	Vinvex här med Ulf Sterner
Gunnar Persson fick börja direkt i stora sammanhang med Elsa Best som 18-åring. De uppträdde tillsammans i både SM och landskamp. Kjell Gunnarsson hade tidigare kört svenskt rekord med "Elsa" på 1,28,7 a. Gunnar blev 1981 champion i Linde med Blaze Harvester. En A-licens stod i utsikte men han valde att förbli amatör. Rätt eller fel?
	Elsa Best och Gunnar Persson
Två inflyttade som spred glans över bygden under 90-talet är Hans-Åke Johansson med Clean Owens och Tomas Svensson med Goodman Ego och Bijou B.R.O.
Leif Sandberg fick framgång som uppfödare med Early Time, såld till Gunnar Jonsson.
En paralell är Kjell Gunnarssons uppfödning Tjena Moss med nära en miljon insprunget. Thoren-Rickardssons supersto Doxy måste också nämnas. Hennes avkommor har tjänat två miljoner!
Ett annat miljonsto i aveln var Ila Piril. Hennes bästa avkomma Vivaldi fick in 750 000 kr och fick rekordet 1,23,0. Hennes dotter Vinnila slog svenskt rekord för 4-åriga ston på 1,32,3. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem som körde.
Nu år 2001 får vi tyvärr konstatera att det var bättre förr. Risken att bli hörselskadad av champanjekorkarnas smällande är relatvivt liten jämfört med fornstora dagar då den ena segerfesten avlöste den andra.
Vem kan ge Ransäter den gamla glansen åter? Kanske en Conny Andersson, en Björn Beckman eller någon av systrarna Lunde?


	Enligt uppdrag Lennart Lennartson

« Tillbaka till Historik